När jag öppnar en klocka är jag medveten om att jag ser ner på ett verk som det har tagit flera hundra tusen timmar att utveckla. Som urmakare är jag blott en liten del i kedjan av varje enskilds klockas historia. Att vidareföra dessa små mästerverk är det jag tycker om men mitt jobb.
Urets utveckling
Det har hänt mycket i hur en klocka produceras, bara ordet ”urmakare” kommer från en tid då fabrikerna inte tillverkade färdiga klockor utan bara delar därtill.
Det var då upptill varje urmakare att anpassa varje del så den gick så precist som möjligt. Efter det har varje enskild fabrik tagit mera av produktionen till sig. I början av 70-talet nådde det sin kulmen i antalet av fabriker som tillverkade klockverk.
Vi kallar detta en guldålder i yrket, efter denna kom batteriklockorna och förändrade marknaden för alltid. Det blev nu betydligt enklare och billigare att göra en klocka. Yrket fick ett hårt slag men som det är med hantverk går det aldrig riktigt ur tiden.
Ett armbandsur har tre egenskaper som gör det speciellt, det har en tidlös design som gör att jag lätt kan bära min farfars klocka idag. Det har ett värde för att det är ett hantverk, tid har lagts på varje enskild klocka. Och sist men inte minst är det praktiskt, det berättar vad klockan är samtidigt som man kan bära det på armen.
Under 60 och 70 talet tog utvecklingen fart, man förbättrade verkens precision och även boetterna blev mera vattentäta med hjälp av armerade glas, och packningar av gummi eller aluminium.
De material man ser mest även idag är stål och mässing, de har använts i flera hundra år för att de har en självsmörjande effekt när de kör mot varandra. Lager görs oftast idag av syntetisk rubin och axlarna i härdat stål.